|
Z - Det bästa med Monica Zetterlund
Häftestext
Monica Zetterlund – behövs det egentligen fler ord om henne än Tage Danielssons ofta citerade ”ett lingonris som satts i cocktailglas”? Han fångade ju det unika hos Monica så bra, hennes kombination av rejäl folkvisejänta från Värmland och sofistikerad, metropolisk jazzelegans. När hon var som bäst, vilket var nästan alltid, tog hon sig an varje liten del av text och melodi, färgade dem med den röstklang som naturen begåvat henne med och lyckades låta som om hon faktiskt tänkte på vad hon sjöng – en självklar men alltför ofta bortglömd del av en sångares uppdrag.
Alltihop började i Hagfors där Monica föddes den 20 september 1937. Pappa Bengt hade ett starkt jazzintresse som smittade av sig på dottern. Genom att lyssna på vokalister som Ella Fitzgerald och Sarah Vaughan lärde hon sig frasering och tajming, den där förunderliga förmågan att betona tonerna och orden på exakt rätt ställe. Monicas liv förändrades för alltid i samband med Eldfesten i Hagfors den 1 september 1957, då Ib Glindemanns danska storband var på besök. Vokalist saknades och någon föreslog Monica – ”ho kan sjung”. Glindemann imponerades och en kort tid efter inhoppet kom en förfrågan om gästspel i den danska orkestern. Så småningom fick Arne Domnérus syn på henne och värvade henne som vokalist till den egna orkestern. 1950-talets slut var magiska Nalen-år som för Monicas del kom att präglas helt av jazz.
Skivkarriären inleddes omedelbart. Monica skrev kontrakt med EMI:s Columbia-etikett och i mars 1958 kom den första EP:n ut: Swedish Sensation. En LP med samma namn följde i december samma år. Några kommersiella framgångar av större mått blev det inte med dessa första skivor, men de bidrog i alla fall till att etablera Monica som en av de mest löftesrika svenska jazzvokalisterna. Det hjälpte naturligtvis också att hon kompades av elitmusiker som Arne Domnérus, Gunnar Svensson, Georg Riedel, Åke Persson och Bengt-Arne Wallin.
Med sin skandinaviskt blonda sexighet och sin speciella sångstil blev Monica snabbt uppmärksammad utomlands. Inte minst i USA där hon tillbringade ett antal månader och uppträdde på olika jazzklubbar samt i TV. Vistelsen avslutades i mars 1960 med en LP-inspelning på legendariska Bell Sound Studios i New York, i samarbete med musiker som Zoot Simms och Thad Jones. LP:n förblev dock outgiven; det amerikanska skivbolaget gick i konkurs och i 35 år existerade den bara i form av testpressningar som Monicas vänkrets fick möjlighet att njuta av. 1996 letades banden äntligen fram och gavs ut på CD under namnet The Lost Tapes At Bell Sound Studios NYC. I dag framstår dessa avskalade, intima inspelningar som höjdpunkten under Monicas första, strikt jazzinriktade år som skivartist.
Efter denna ”läroperiod” inleddes det som måste betraktas som Monicas guldår. 1961 knöt hon de kontakter som skulle göra henne till ”Monica Zetterlund”, en av Sveriges mest hyllade artister. Det var som om hennes intuition ledde henne till precis rätt sammanhang vid precis rätt tidpunkt. Monica och de hon samarbetade med stod på topp och sammanflätades i verk som med rätta har kommit att betraktas som något av det absolut bästa som har gjorts inom svensk underhållning. Beppe Wolgers började skriva texter till henne; det var först då hon kände att det gick bra att sjunga på svenska. ”Sakta vi gå genom stan”, med Beppes text, blev en hit och kanske den enskilda låt som starkast förknippas med Monica än i dag.
När skivan gavs ut hade Monica skrivit nytt kontrakt med Philips, där större delen av hennes 1960-talsproduktion skulle ges ut. Hennes första riktigt starka LP-skiva, Ahh! Monica!, kom 1962 – spår som ”Sakta vi gå genom stan”, ”I New York” och ”Mister Kelly” talar för sig själva.
1961 var också året då hon träffade Hans Alfredson och Tage Danielsson; Monica var med i den första Svenska Ord-revyn, Gröna Hund (1962), och kom att bli något av en primadonna i deras produktioner. På den Philips-distribuerade etiketten Svenska Ljud gav Alfredson och Danielsson ut sina revyer, samt andra enstaka musikaliska utsvävningar. Den allra första EP:n på Svenska Ljud var faktiskt ett urval Monica-låtar ur Gröna Hund. Hennes absolut bästa nummer från denna revy, och kanske en av hennes allra finaste låttolkningar någonsin, ”En slump”, spelades dock inte in i studio förrän året därpå – och gavs ut på skiva först 1967. Skatter av den kalibern ansåg man sig tydligen ha råd att ruva på…
Monica medverkade i de flesta av Hasse & Tages revyer och även flera av deras filmer; det var hos Svenska Ord som många av hennes mest populära låtar introducerades: från sommarnjutningar som ”Bedårande sommarvals” (från Gula Hund) och ”Att angöra en brygga” (från filmen med samma namn), till sorgsna samhällsbetraktelser som ”Men tiden går” (Glaset i örat) och ”Var blev ni av?” (Svea Hund). Under samma period hade Monica också ett ovanligt lyckosamt samarbete med Povel Ramel, bland annat i revyn På avigan där hon förlänades ”Den sista jäntan”, den kanske mest värmländskt lingonrisiga av alla låtar hon sjöng in. I kavalkadrevyn Karamellodier gjorde hon Povels ”Underbart är kort” till sin.
Det var under åren på Philips som Monica gjorde den LP som hon själv och de flesta av hennes beundrare betraktar som hennes bästa. Monica hade spelat in den amerikanske jazzpianisten Bill Evans ”Waltz For Debby” i en svensk version med text av Beppe Wolgers, ”Monicas vals”. Evans råkade få höra inspelningen och blev imponerad. Trots att han egentligen inte var intresserad av att kompa sångerskor gjorde han ett undantag under några intensiva timmar en augustidag 1964, då LP:n Waltz For Debby spelades in. Resultatet blev inte bara en höjdpunkt i Monicas diskografi, utan betraktas med all rätt som ett av de bästa album som gjorts i Sverige. Flera av låtarna ingår givetvis på denna samling (men gör dig själv en tjänst och skaffa hela albumet!).
Försöken att lansera Monica utomlands pågick fortfarande i mitten av 1960-talet, om än inte med samma intensitet som fem år tidigare. I september 1964 spelade hon in en hel LP på plats i London. En månad senare, den 14 oktober, gjorde hon ytterligare en enstaka inspelning avsedd för utgivning i England. ”What Are We Waiting For”, med Monica på sitt mest förföriska humör, tycks emellertid aldrig ha blivit utgiven. Det är en stor glädje att här kunna presentera denna undangömda pärla för första gången.
I början av 1970-talet återvände Monica till EMI och inledde ett samarbete med producenten Gunnar Lindqvist. Höjdpunkten på deras första LP ihop, Monica – Monica, var Olle Adolphsons svartsjukedrama ”Trubbel”, en låt som Monica ”kidnappade” från upphovsmannen och gjorde till sin. 1983 spelade hon in en hel LP med Adolphson-låtar – Monica Zetterlund sjunger Olle Adolphson – där ytterligare en vemodig betraktelse över ett förhållande i kris, ”Vad tänker han på?”, får anses vara toppnumret.
1980-talet var annars inte Monicas mest harmoniska årtionde. Dryga 20 år av högt tempo och ett artisteri präglat av en förbrännande intensitet hade kostat på. Från att ha varit en av de mest hyllade av svenska sångerskor hamnade hon nu lite i skymundan. Men en vändning av sällan skådat slag väntade mot slutet av decenniet. 1989 gjorde hon LP:n Monica Z och hamnade för första gången på albumlistan. Två år senare kom så det album som blev hennes största kommersiella framgång någonsin. Varsamt innehöll radiohiten ”Under vinrankan” och sålde runt 100 000 exemplar. Det var mångdubbelt mer än något av Monicas tidigare album.
Efter ytterligare tre album, samt oräkneliga framträdanden på scen, i radio och på TV, tackade Monica slutligen för sig som artist år 2000. Och hur osannolikt det än känns finns hon nu inte med oss längre. Fast det gör hon ju ändå: så länge vi har tillgång till hennes många klassiska inspelningar kommer lingonriset och cocktailglaset att leva i lycklig symbios – och Monica Zetterlund att förbli en högst levande legend.
Carl Magnus Palm
| 
